Två dagar innan jag lämnade Sverige så var jag på besök i Göteborg för att beskåda årets stora händelse, i alla fall för min del. Konsert med Bruce Springsteen på Nya Ullevi. Har liksom växt upp med Bruce och The E Street Band, mina föräldrar har alltid älskat Bruce och hans musik, jag här därmed fått låtarna med modersmjölken. Som vuxen uppskattar jag nu låtarna precis lika mycket som mina föräldrar än gång gjorde, och fortfarande gör.

Vädret var inte det allra bästa men när bandet kliver in på scenen och kör igång med Marys Place så är allt regn och blåst bortglömd och det finns bara där och då. Stämningen är på topp, trots att det väl är tionde gången i ordning eller så som bandet återvänt till Ullevi genom åren så kan publiken inte få nog, med ett sådant välkomnande så skulle det inte förvåna mig om bandet kommer att återkomma ännu än gång innan de lägger ner för gott.

Bandet radar upp flera låtmässiga fullträffar efter varandra, när de sedan spelar Two Hearts och Jake Clemons fullständigt går loss på saxen så är jag i extas. Det är första gången jag ser Bruce live, och jag är så lycklig. Mina kära föräldrar, som även de var på plats, var även de mycket nöjda med kvällen. Även om de påtalade att det märks att tempot blir något lägre och energin något mer dämpad ju äldre Bruce och hans kollegor har blivit. Äldre eller inte, jag måste säga att jag är så imponerat av att en 66-åring kan presentera en scenshow av fyra timmars oavbrutet ös.

Som extranummer kör Bruce och E street bland annat Born in the USA såväl som Born to run. Publikens lättnad är total, någonstans tror jag de flesta precis som jag kände en gnagande oro av att inte få höra dessa monsterhits spelas ut över Göteborgsnatten. Massorna strömmar ut ur arenan, de allra flesta har ett stort leende på läpparna.

Så här efteråt har jag känt en tomhet, men nu är Bruce och bandet på amerikansk mark igen, ska jag kanske ta chansen att se dem på hemmaplan…?